Jag är övertygad om att det var rätt det som skedde och jag mår verkligen BRA nu. Känns som en stor sten som släppt och att jag kan andas ända från magen igen.. phiu. Jag är lyckligare utan Martin. Jag älskar honom fortfarande otroligt mycket och han kommer alltid betyda jättemkt för mig.. men vi kan inte vara ihop.
Igår träffade jag Jenni över en fika och det var så skönt att berätta för henne med. Och sen åkte jag till Stina och vi pratade om allt som hänt. Jag har verkligen de finaste kompisarna i världen, på riktigt. Men samtidigt har jag insett vilka som verkligen betyder något för mig och vilka som bryr sig. En fnuttig mening om att "jag finns här om du behöver prata" är ett starkt bevis nog. Ett stort kollektivt kram till Jenni/Stina/Ante/Karin/Mario/Liselott/Elin/Ann-Sofi/Veronica (de som jag fått älta mina tankar med). Hoppas jag inte glömt någon. Min familj såklart! JÄTTEKRAM.
Jag känner att jag mår bra, och jag kommer må ännu bättre. Och jag är stark. Stark på riktigt! Klok! Jag är så glad att jag är jag (utan att mena det egocentriskt på nåt sätt). Jag trivs och tycker om mig och vet att jag är en bra tjej. Som kan handskas vuxet och ta svåra beslut utan att dra på det. Jag skulle aldrig låta någon trampa mig på tårna eller låta mig utnyttjas eller acceptera saker som jag inte mår bra av.
Stor kram till mig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar